- Piggylotten

Med risk för att låta som en moraltant och utan en aning om var detta inlägg kommer att sluta så känner jag att jag måste skriva av mig.

Läste ett inlägg hos blondinbella, där hon skrev om sina acne-problem, och att hon har lärt sig att se på sig själv på ett annat sätt nu. Att hon skiter i vad folk tycker, hon är den hon är liksom. Det var så jäkla skönt att läsa! Just den inställningen, (som förövrigt min kära vän Essie också har) vill jag själv också kunna ha, men jag lyckas inte. Jag har precis börjat gå utan mascara i skolan, vilket har känts som ett enormt steg för mig. Jag kommer ihåg i sjuan när jag varenda gång jag såg en vanligtvis sminkad tjej, komma utan smink till skolan att "så skulle jag ALDRIG våga göra, jag skulle ALDRIG kunna gå utan smink till skolan". Men något fick mig att ändra tankeinställning, kan bara inte riktigt komma på vad. Kanske var det när jag insåg att om jag sen skaffar pojkvän, vill jag att han från början ser mitt "naturliga jag", så att han inte får en chock om han sen skulle se mig osminkad. Det är en av mina värsta farhågor.. att en kille skulle dumpa mig för att ha sett mig utan smink, det skulle vara så in i helvetes förnedrande. Det är oehört stor skillnad på mig sminkad och osminkad, och därför vet jag att risken finns. Jag är inte skåpful, det är jag faktiskt inte, men jag är inte vacker heller. De finns de som är söta hur de än ser ut. Rufsiga och nyvakna, nyduschade och blöta, svettiga och trötta osv, och ÄNDÅ ser de så förbannat bra ut. Jag kan visst va söt om jag får på mig lite smink och mitt hår samarbetar med mig, men tyvärr är det allt mer sällan nuförtiden, och jag är, och kommer troligen aldrig bli "naturligt vacker". Och då jag inte heller är nöjd med min kropp får jag nästan ångest när jag tänker på att sommaren snart är här, då man ska sola och bada. Självklart utan smink och i bikini. Nu när jag tänker efter får jag inte "nästan" ångest. Jag har verklig ångest.
Jag vet att jag borde skita fullständigt i vad folk tycker om mig, men det är så svårt, så jävla svårt. Nuförtiden döms man så mycket hårdare för hur man ser ut, än man gjorde förr i tiden. Det är som när man kollar på gamla Astrid Lindgren-filmer. Barnen där är naturliga, och söta på sitt eget vis. Men nu finns det ett ideal, ett ideal som är så fruktansvärt svårt att nå upp till. Vissa har bra grunder, vissa är perfekta från början och vissa har det ganska mycket svårare. Jag känner att jag hamnar i den sista kategorin. Det är möjligt att det bara är min egen åsikt, men samtidigt spelar ens egen åsikt en väldigt stor roll för vad andra ska tycka om en. Som när man läser i tjejtidningar "känner du dig snygg, så blir du snygg!". Peppande ord, visst visst. Men om man vänder på det? Om jag går någonstans och känner mig sjukt obekväm med mitt utseende, då borde det ju helt logiskt  synas inför andra också? Just då känns inte de där orden särskilt peppande längre.

Att jag nu har lyckats ägna ett helt sjukt långt inlägg till att prata om utseende, det fattar jag inte. Men nu är det här och ni kommer säkert tycka lite olika om vad jag skrivit. Men ett som är säkert är att jag hoppas att jag så snart som möjligt kan ändra inställning till ideal, utseende osv, och bli lite mer som Essie, för att citera henne: "inte för att va sån, men jag älskar min kropp, jag är liksom född såhär". Man kan inte annat än älska den tjejen. :)

Tjingeling! /Elin